Vera Vinterhed

Författare: veravinterhed

  • Snälla. Tappa inte tempot.

    Snälla. Tappa inte tempot.

    Hela min barndom fick jag småspringa för att hålla jämna steg med dig.

    Du målmedveten, lätt framåtlutad. Och blicken i backen.
    En gångstil lika kär som komisk.

    Strosa har aldrig varit din grej. Det var alltid snabba steg.
    Trots att vi sällan hade bråttom.

    Men nu går allt sakta.
    Och jag får vänta på dig.

    Dina steg är långsamma.
    Ostadiga och trevande.

    Det är ett sorgligt tecken.
    På att livet krymper.

    Ju mer du saktar in.
    Desto snabbare hinner döden ikapp.

    Det finns forskning som visar att ju långsammare man går, desto högre är risken att dö inom en femårsperiod. Samma studie visade att gånghastigheten var bland de bästa faktorerna för att förutsäga risken för att dö (inom en femårsperiod), betydligt bättre än exempelvis högt blodtryck.

  • Jag kan förlora allt. Men inte dig.

    Jag kan förlora allt. Men inte dig.

    Det sägs att livet utan barn är enklare. Lyckligare.
    Men med barn känner man större mening.

    Stämmer det?
    Ja.

    För du är meningen med allt.
    Du är mitt 42.
    Det yttersta svaret på frågan om livet, universum och allting.

    Du är solen i mitt liv.
    Luften jag andas.
    Mitt universum.

    Dör du, så kan jag aldrig leva igen.
    Om du inte finns, kan jag inte finnas.

    Jag kan förlora allt.
    Men inte dig.

    Och ändå kommer existensen slita oss isär.
    Omöjligt. Och samtidigt oundvikligt.

    Paradoxen är lika plågsam som perfekt.
    För bara det som kan förstöras kan betyda något.

    I det eviga finns inget att bry sig om.
    Men i det sköra, där finns allt.

  • Så doftar trygghet.

    Så doftar trygghet.

    Vaxduk. Pyttipanna. Golden retriever och grusgång.
    Uppblåsbara galgar, nytvättade lakan och gamla människor.

    Dofter av trygghet.
    Precis som furu, frysbox och Frolic.
    De flesta från min mormor och morfar.

    För dig är det blomster, bär och bakverk.
    Och alla bor i huden på baksidan av min överarm.

    Här är musklerna mjuka och skinnet svalt.
    Perfekt, tycker du, och lägger kinden tätt intill.
    Pussar flera gånger innan du borrar in näsan.

    ”Det doftar som en blomma i en blåbärspaj.
    Som min utvalda mamma.”

    Tänk att den största tryggheten bor i en svag överarm.

    Ingen annan kroppsdel är lika uppskattad.
    Och ju slappare – desto bättre.

    Du: ”Jag önskar att jag alltid kunde ha din arm med mig”.

    Det är fint.
    Men också lite obehagligt.
    Eftersom resten av kroppen tydligen inte behövde följa med.

  • Jag vill minnas allt

    Jag vill minnas allt

    Din mjuka kind. Doften i din hårbotten.
    Din lilla hand i min. Fingrarna som flätas hit och dit.

    Dina snabba, smackiga pussar. Och långa kramar.

    Jag vill minnas varje ord.
    Alla klokheter och knasigheter. Alla kärleksförklaringar.
    Varenda fantasi, fundering och finurlig tanke.

    Lekarna jag tjuvlyssnat på. Din gulliga lilla röst.
    Och delfinliknande tjut när du var bebis.

    Dina miner och attityder.
    Önskningar, drömmar och infall.

    Trassliga tovor.
    Och självklar kärlek.

    Jag vill minnas allt.
    Spara varje liten stund.
    Plocka fram när du blivit stor.

    Som en skatt när minnet bleknat.